Emma - Det är så jag säger det

Alltså nån gång måste det ju vara nog.
Det här med The Notebook. Det känns som om jag är tillbaks till 14 årsålder när Titanic kom upp på biograferna och madde och jag gick två kvällar i rad och grina så vår billiga fjortis mascara rann nerför kinderna.
Sen började man köpa soundtrack och man skulle ha planscher osv.

Jag har precis laddat hem soundtracket till notebook. Visst är det mest instrumental musik som inte är av denna tids mått, men likväl kan jag sitta här o grina! Känslosam har jag alltid varit men nån måtta får det väl vara? Helen och jag har haft en konversation om denna film nu en stund och kommit fram till att vi kanske borde antingen ta patent på en uppföljare eller göra varandra en tjänst och köra en intervention.
Men innan det sker så har jag iallafall bestämt mig för att gå emot mina egna regler gällande att se filmer och läsa boken och tvärsom. Imorrn ska jag gå till bibblan och låna boken. Just för att helen har talat om för mig att den baseras på författarens egna morföräldrar. Det kan man ju nästan föreställa sig.
Men en fråga som återstår i den här konversationen är: Finns killar som Noah på riktigt?
Jag menar, jag har en generös, varmhjärtad och omtänksam sambo här hemma. Men är han Noah? Nej..inte än.
Jag kanske kan modifiera honom.

Allvarligt talat så trodde jag att jag höll på att komma över den här fjortis-crushen men det var innan jag pratade med heleeeen!
Det här kan komma att låta makabert - MEN. Ska jag gifta mig nån gång, ska jag ha I'll be seeing you med Billie Holiday som "vår" låt. MEN! Även när jag dör ska jag ha denna låt. Fast då med Jimmy Durante.
Det ska jag skriva in i mitt testamente.

Tillbaks till verkligheten. Jag tror tentan gick bra.