Emma - Det är så jag säger det

Så kom den tillslut. Trettioårskrisen.

Jag har känt mig lite "off" ett tag och känt att det fattas mig något eller snarare det har uppstått ett tomrum som bara stått och gapat. Ikväll gick jag en promenad i ösregn för att rensa själen lite efter en dag med ännu en gång ett förkylt barn och väldigt mycket gnäll. Det slog mig att jag saknar mig själv. Vart tog jag vägen? Det är en självklarhet att man har ett "före-jag-fick-barn-jag" och ett "efter-jag-fick-barn-jag", men sen skulle man kanske kunna mötas på mitten och bli ett sammansvetsat "jag", ett jag här och nu. Men jag hittar inte riktigt dit. Mitt liv före min underbara dotter såg väl egentligen inte SÅ himla annorlunda ut, det är ju det där självklara som jag tror de flesta som har barn upplever som man saknar. Spontaniteten, att kunna slänga sig på soffan när man känner för det, att sova till tolv om man så kände för det, gå ut och ta några öl en fredag utan eftertanke. Jag tror ni förstår. Jag älskade bl.a musik, jag levde mycket till musik, gjorde en del artister, band och låtar till mitt eget livs soundtrack. Kunde sitta i timmar och ladda ner, göra skivor, läsa låttexter ja blablabla. DET saknar jag. Jag saknar att kunna försvinna in i musiken och bara vara. Det var en stor del av mig. Nu känner jag att jag inte har tid. Jag kanske har tid på kvällarna, men då är jag för trött. Jag känner lite "ångest" inför min egen tillvaro, det känns som jag inte gör något av värde på dagarna (innan nån tänker för sig själv: hallå du har ju en dotter att ta hand om - så handlar ingenting av detta om kärleken till mitt barn, min sambo eller något sådant, jag älskar såklart dom över allt annat och det liv jag har - men jag saknar också ärligt och rakt en del av det man "fick plats" med förut) Jag får ibland infall och känner att "varför bor jag i kristinehamn för?" Jag vill nånstans i mitt inre vara en storstadstjej, med skinn på näsan som har ett stort socialt nätverk och som är upptagen större delen av tiden. Jag tror det handlar mycket om att jag inte riktigt känner att jag fyller nån funktion utöver mammaskapet. Allt det här låter jättedeppigt, jag hör det med. Det kanske är hösten, det kanske är en trettioårskris, det kanske bara är såhär det är. Jag vill bara inte ligga på min dödsbädd och se tillbaka på ett liv som endast bestod av storhandlingar på maxi, och ett jobb som förskollärare som bara gjorde mig mer trött. Jag vill ju kunna återge större minnen än så! Nu överdriver jag en del, klart jag har gjort en hel del saker i mitt liv hittills, och har garanterat mer att se fram emot. Men just idag, känns allt väldigt grått, tungt och tråkigt.

 

Jag hade tänkt hålla det här inlägget för mig själv egentligen, men jag hittar ingen sån funktion där man kan sätta "lås" på enskilda inlägg? Det är ju inte direkt upplyftande att gå in här och läsa sånt här, men jag vill också påminna mig själv om (och kanske er också) att jag är inte mer än människa, mina dagar är inte alltid en dans på rosor (ifall nån någonsin trott det moahahaha.....) och livet är inte alltid så himla självklart och lätt. Just nu skulle jag vilja skrika rakt ut i kudden, följt av en framtidsplan som nån annan har skrivit åt mig, för det är bokstavligt talat skitsvårt o veta om man har valt rätt, eller om man bara valt tryggheten - och om man har det - varför skulle det vara fel? Livet stora gåtor.....Jaja jag är mammaledig, jag har för mycket tid att tänka helt enkelt. Det blir nog mycket bättre sen när jag har 20 gråtande barn omkring mig än 1.

 

Pepp!