Junie Estella Fagerman
Wille jobbade halvdag idag, och likadant imorrn då han jobbar i helgen. Så när han kom hem tog jag chansen att få gå en riktigt skön och rask promenad i det härliga vädret. Jag var väldigt duktig på rediga promenader innan jag fick barn och trodde jag skulle bli ännu bättre när jag fått barn men det blev tvärsom av nån anledning. Det är så mycket friare och mer givande att gå utan barnvagn! Hur som helst. Under promenaden lyssnade jag på P3 dokumentär, om mordet på Engla. Lyssna inte på den om ni inte är i behov av att bryta samman. Jag gick och bet mig i kinden hela promenaden för att inte brista ut i gråt. Tårar för Engla och helvetet hon blev utsatt för, och för hennes familj. Men också tårar för jag blir sådär rädd om min dotter så jag mår fysiskt illa. Jag som är gråtfärdig när vi är hos doktorn och hon gråter när han tittar henne i öronen, jag vill ta all hennes smärta och jag vill skydda henne från allt ont och alla människor som handlar i ren ondska. Såna här "klyschiga" inlägg är inte min grej egentligen, det är ju självklara känslor när man har barn men det är tungt att bära på såna stora känslor faktiskt! Jag tycker att livet är fantastiskt men jag är rädd för alla otäckheter som plötsligt kan vända upp o ner på allt. Jag hade tänkt mig 45 min promenad men det blev en timme för jag ville lyssna mer och sen återhämta mig innan jag klev innanför dörren. Ja fy fan.
Usch jag vet precis hur du menar. Man kan må så dåligt över att läsa/lyssna/veta om hemska saker som hänt andra människor och framför allt barn och är livrädd att nåt ska hända ens egna barn. Man mår dåligt av att veta att man inte kan skydda dom mot allt hemskt hur gärna man än vill. Jag kan ropa "se dig för" när dom går över vägen men inte mota eventuella sjukdomar. Man kan bara hoppas att dom ska få vara friska, fria och lyckliga hela livet och att skitstövlar och jävliga människor håller sig långt borta!