Emma - Det är så jag säger det

Mitt tragiska liv jag lever just för stunden inför denna djävulstenta börjar gå överstyr. Jag finner mig själv ha ett underligt förhållande till allt som går att äta. Jag vet inte jag ska kalla det för tröstäta men ...ja vi kan kalla det "jag-tycker-lite-synd-om-mig-själv-för-jag-har-ingen-fritid-ätning"...och jag tror även mina kära studiegruppsmedlemmar lider av detta syndrom. Några iallafall. Anna ska ju föda barn om 4 veckor så om hon äter är ju bara sunt...men hon är ändå tusen gånger nyttigare än nån annan av oss så det räknas inte. Det är nog mest Mia och jag som är i farozonen för matvrakssjukan. Igår fick jag en present av Mia. En ätbar så klart! En chokladkaka inslagen i fint rosa papper och så står det "Hands off it's mine" på pappret. Hon vet hur jag fungerar måste jag erkänna. :) Fredrik göder oss även med hembakt var och varannan dag och nästa gång då är det min tur att fylla era magar med socker, sött och fett! Så det kan ni ju se fram emot. Jag tänker nämligen fortsätta ha den här relationen till ätbart tills den här kursen tar slut. Häromdagen på jobbet åt jag 250 gram körsbärstomater. Idag har jag varierat mig mellan frallor med supergoda frön på och choklad. Strålande strålande. Bara det går att äta så går det bra.

Så överraskande nog ska jag faktiskt gå och ta mig en titt i kylskåpet nu.
Halleluja för mat.