Emma - Det är så jag säger det

Jag gör en vild chansning nu och skriver via appen då jag inte kommer ut på nätet på min dator just nu. Igår skrev jag ett långt inlägg här men det försvann innan jag ens hann publicera. Det här blir ett gnällinlägg bara så ni vet. Vi har det rätt jobbigt här hemma just nu. Junie har haft feber nu sen förra onsdagen, inte mycket men ändå strax över 38, plus att näsan rinner konstant och hon är grötig i halsen och hostar. Så jag var ju hemma torsdag o fredag, idag var Wille hemma tills jag slutade 13.15 sen drog han och jobbade kvällen, bra när man kan göra så! Jag vill verkligen att hon ska komma iväg till dagis imorrn igen för desto längre vi är borta desto värre blir det. Fast just nu kan inget bli värre känns det som. Junie har på ett par dagar fått sån otrolig seperationsångest. Dels har hon blivit väldigt pappig men ingen annan än jag och Wille får ta i henne. Inte ens mina föräldrar är accepterade vilket känns otroligt jobbigt. Hon fullkomligt bryter samman bara man lämnar rummet om nån annan vuxen är där, t.ex idag var vi över till mamma o pappa och skulle låna badkaret, jag gick in i mammas sovrum för att sätta på mig bikini och ungen blev hysterisk. Det äter mig inombords och jag är nära att bryta ihop flera gånger om dagen. Hon har svårt att komma till ro på kvällarna och det tar tid. Jag tycker så synd om henne! Ikväll la jag henne först i sängen, och hon är astrött. Men så tvingar hon sig att sätta sig upp, ger snutten till mig och sträcker upp händerna. Hon fick sitta i knät en stund men inte ens där kan hon koppla av, la tillbaka henne i sängen och sjöng en lång stund och tillslut somnade hon. Men jag satt kvar jättelänge för det kändes typ som jag svek henne om jag gick! Pappa och jag konstaterade att vi har alldeles för mycket empati i vår familj, inte alltid en bra sak!! Jag vill att hon ska bli frisk först och främst så hon blir pigg. Sen får vi väl bita i det sura äpplet och tvinga henne att vara ledsen på dagis hela dagarna en period. Det känns som jag ger henne men och otrygghet för livet?! Är trött på att höra hur kavata och lättinskolade alla andras barn är (no offense! Jag är bara superkänslig just nu) för det känns som mitt barn är en vekling typ. Det går även RS på den andra småbarnsavdelningen där junie går och en treåring har varit inlagd på sjukan. Hur vet man när man ska kolla upp sånt?! Ja ni hör ju, inte många rätt i min tillvaro just nu och jag vill bara ta mitt barn under armen och gå hem för alltid.