Emma - Det är så jag säger det

När jag var liten hade jag inga husdjur. Eller det kanske jag hade om man räknar med fiskar, en hamster och brorsans marsvin. Men ingen katt, ingen hund. Mina föräldrar hade själva vuxit upp med djur och visste vilket stort ansvar och jobb det var att ha ett sånt djur. Så jag fick alltid höra "det får du skaffa så fort du flyttar hemifrån". Och det gjorde jag. Först skulle vi bara ha en katt. Men efter många om och men bestämde vi att det kändes bäst att ha två, så dom hade varandra på nåt vis. Tyvärr var alla kattungar tingade i den kull som vi bestämt den första katten från, men vi sa att ni kan väl höra av er om ni får "återbud" på nån. Till en början hade vi alltså bara en katt, min bebis och ögonsten Estella. Min pappa och jag hämtade hem Estella från en familj utanför Örebro, Wille var i Prag den helgen så Estella och jag var själva hemma i två nätter innan han kom hem. Från första natten sov hon bredvid mig i sängen, under täcker först längs med mitt ben. Den kvällen Wille kom hem ställde hon sig framför honom och reste ragg, ungefär som hon ville tala om att "kom inte här o stör". Sen dess var hon och jag ett. Några veckor senare kom Udda in i familjen, hon var ett "återbud". De två små liven kände inte igen varandra och hade en helg då de slogs lite grann, men sen var de som lång och lerhalm - ett tag iallafall. Under åren som gått har de "växt ifrån" varandra men har ändå haft den andra i närheten.

 

För nån vecka sen märkte vi att Estella hade börjat kräkas upp maten, hon som aldrig spydde annars. Till slut ringde jag till smådjurskliniken här i stan och fick en tid. Veterinären tog blodprov och ringde senare under dagen för att tala om att det verkade som hon hade någon virusinfektion. Veterinären misstänkte också att det var något fel på hennes sköldkörtel då hon alltid varit väldigt överviktig utan att vi har övermatat henne. Det fanns också tecken på diabetes. Vi fick antibiotika att ge henne, så i torsdags kväll gav jag henne första dosen. Då blev hon sämre och kräktes mer frekvent. Jag ringde tillslut Agrias jourveterinär som var extremt otrevlig och kunde inte förstå varför hon hade fått antibiotika mot virus? Som om jag hade något svar på det. Natten till fredag, kräktes hon blod, och satt bara och stirrade bredvid vattenskålen. Jag ringde till Karlstads djursjukhus på morgonen och fick en tid direkt. Väl där, kändes det som mitt liv tog slut. Jag visste ju om det innerst inne att det inte fanns något att göra. För att göra en lång historia kort så har Estella alltid ätit kortison på grund av allergi mot något födoämne, vi har tagit biopsier på henne utan direkt resultat, därav en av anledningarna till att hon var överviktig, på grund av det här har hon länge legat på gränsen till diabetes. Och jag har alltid sagt att får hon diabetes så får vi tänka på henne i första hand, inte vad Jag vill. Veterinären i karlstad sa att för att ens få reda på vad hon led av just nu, skulle dom bli tvungna att lägga in henne med dropp ett par dagar, för att sen röntga och ta massa andra prover. Och bara jag hörde allt det bröt jag ihop och fick tillslut gå emot vad hela min kropp och själ skrek efter, att jag vill ta med henne hem igen. Men hon skulle inte behöva lida genom allt detta. Min älskade tjocka katt. Där låg hon så svag och trött. Vem är jag att utsätta henne för prover och tester hit och dit för att hon ska stanna hos mig.

 

Efter lunchtid somnade Estella in för gott. Vi hade kramats, pussats, viskat till henne hur mycket vi älskade henne och hur mycket hon betydde för mig. I nästan 9 år har jag haft henne nära mig, nästan varenda natt har vi legat tillsammans i sängen. För er var hon en katt. För mig var hon den jag tröstade mig hos när jag var ledsen, en vän som alltid låg tätt intill och bara lyssnade. Jag kallade henne mamsan, hon var rund som en bullmamma och tog rollen som den trygga stabila katten medan Udda svävar både hit och dit ibland. Jag är så glad över att jag gav Junie 'Estella' som andranamn. Efter katten?! Tänkte ni. Efter min bästa vän tänkte jag.

Hon var så fin min vän, och jag saknar henne så det gör ont i hela kroppen.