Emma - Det är så jag säger det

Nä hörrni, jag kammar inte hem priset som årets mamma just nu inte. Fy farao vilken gråzon till morsa. Trött, tokförkyld, energibrist till tusen och ett tålamod som är sissodär. Stackars levnadsglada, spralliga, busiga underbara Junie! Men vad otroligt glad och tacksam jag är för att hon har en mormor och morfar som är så engagerade och som älskar henne så mycket. Och för att inte tala om hennes pappa som är hennes allra bästa buskompis, ihop gör dom allt som mamman får ont i magen av, nojig o tråkig som hon är. Det märks att hon sakta men säkert går o blir pappas tjej, dels för att mamman är som en stor stoppkloss och dels för att det är som hon känner på sig att om några månader blir jag ännu mer otillgänglig eller hur jag nu ska uttrycka mig. Jag får sån ångest! Hur har ni andra tvåbarnsföräldrar upplevt skiftet från ett barn till två och hela den familjebiten? Jag får ännu mer ångest ibland över att Junie bara är två och ett halvt när lillasyster anländer...hur mycket förstår hon egentligen?! 😩 Det bubblar av orosmoln i mitt huvud just nu. Imorse åkte vi även in till Karlstad o specialistmödravården där vi hade tid för att få veta om jag får/kan föda naturligt eller ej denna gång då det blev akut kejsarsnitt sist. Och vilket jäkla skämt det var kan jag tycka. Åka "hela vägen" in dit bara för att en läkare ska säga "vi ser inga medicinska skäl till att du inte kan föda normalt" Det kunde dom väl för fasen ringt o sagt?! Sjukt onödigt. Nä, nu får det faktiskt ta o hända nåt roligt att se fram emot! Bortsett från barnafödande då. Jag menar typ imorgon! Ska bara bli frisk först.